I blogginlägget argumenterar två ledamöter för att det borde finnas ett enklare system för specialistofficerare att konvertera till officerskategorin.
Personalförsörjning, särskilt för en arbetsgivare som Försvarsmakten, måste ha en genomgripande strategi som i det närmaste kan liknas vid att spela ett parti med schack. Spelplanen består av olika aktörer med skiljande förmågor, man måste planera sina drag långt i förväg samtidigt som man ska vara beredd på olika händelser, förutsägbara och oförutsägbara, så att man på ett acceptabelt sätt kan lotsa utvecklingen framåt i rätt riktning.
Försvarsmakten anställer människor som ska se till att organisationen kan lösa dess uppgifter under fred och krig, i Sverige och utomlands.
För att lyckas med detta inte helt okomplicerade konststycke krävs mycket god planering. Försvarsmakten måste utveckla en förståelse om vilka roller som behöver fyllas, hitta en rekryteringsmetod för att fylla rollerna samt ett utbildningssystem som fulländar de anställda till att kunna lösa sina roller på bästa sätt.
Rekryterings- och utbildningssystemet är av naturlighet avgränsat till att, i en stor organisation som Försvarsmakten, gälla i generella termer och täcka majoriteten av organisationens krav.
I denna artikel syftar vi till att fokusera på de undantag till ”de breda penseldragen” som naturligen uppstår i en så stor organisation som Försvarsmakten.
I ett bra militärt utbildningssystem skall det finnas många utvecklingsmöjligheter för både specialister och chefer på olika nivåer. Att ha många utvecklingsmöjligheter ses som positivt av både individ och omgivning även om endast 10 % av individerna någonsin kommer att nyttja systemet till fullo. Att ha ett antal möjligheter ger dessutom den som är ny inom Försvarsmakten en trygghet i att senare kunna korrigera ett val som denne kanske inte efter ett tag känner sig bekväm med. Ser individen från början dessa möjligheter så skapas en långsiktig trygghet med yrkesvalet.
Vad som däremot inte ses som positivt och inte skapar trygghet är att man i systemet bygger in inlåsningseffekter för individer i dess möjligheter att kunna utvecklas. Ett exempel på detta är det val man nu gjort i Försvarsmaktens befälssystem när det gäller att på ett smidigt sätt byta officerskategori från specialistofficer till officer. Denna inlåsningseffekt skapas av att kravet för att gå från SO till OFF är att man innehar en högskoleexamen om 180 högskolepoäng, något man erhåller om man genomgår b.la officersprogrammet på Försvarsskolan (FHS).
Alternativen för den specialistofficer som vill bli officer och bedöms lämplig till detta blir antingen att söka officersprogrammet och genomgå detta under tre år med de till detta program tillhörande ekonomiska villkor eller ta tjänstledigt för studier och skaffa sig en kandidatexamen på civil högskola.
Ser vi i ett historiskt perspektiv så upptäcker vi att fram till införandet av införandet av enbefälssystemet så fanns det från 1925 möjligheter för framstående underofficerare eller plutonsofficerare att komplettera sin civila utbildning på gymnasial nivå och sedan läsa vid respektive försvarsgrens krigsskola till officer. Vi har många exempel på hur dessa ”långvägare” har nått Försvarsmaktens högsta positioner vilket visar på vikten av att inte låsa in personal i stelbent hållna kategorier.
Försvarsmakten har sedan mycket lång tid tillbaka varit en organisation där individer genom duglighet kunnat avancera från de lägsta till de högsta befattningarna och organisationen har haft inbyggda mekanismer för att möjliggöra detta. För närvarande är detta inte fallet, så låt oss återta möjligheten för specialistofficerarna att byta kategori och bli officerare.
Vid efterforskning om varför man inte byggt in denna funktionalitet i det nya befäls- och utbildningssystemet av idag har det inte kunnat fastslås varför man inte velat ha denna möjligheten framgent. Det enda som går att särskilja är att man inte vill att specialistofficerskategorin skall bli en transportsträcka mot att bli officer. En farhåga som bedöms som obefogad.
I en internationell kontext, särskilt i ljuset av Sveriges inträde i Nato, framgår det tydligt att andra Natonationer inte bara har en övergångsfunktion från specialistofficer till officer utan även att man positivt uppmuntrar särskilt dugliga specialistofficerare att söka denna karriärväg. I en organisation som värdesätter kompetensmässig mångfald har dessa länder sett värdet i att utveckla ledare med erfarenhet från soldat- och sjömansleden att fylla leden av officerare, på samma sätt som man har behov av officerare med högskoleutbildning som bas.
Försvarsmakten bör ta fram en möjlighet där specialistofficerare av lägst översergeants grad inom ramen för sin ordinarie anställning kan konverteras till officerare. Anledningen till att kravsätta en lägstanivå som översergeant är att Försvarsmakten skall ha erhållit en viss utväxling på den redan genomförda specialistofficersutbildningen samt att individen skall kunna befordras till löjtnant direkt vid examen baserat på tidigare erfarenhet.
Förslaget bygger på att kurserna i fysiskt stridsvärde, ledarskap samt den verksamhetsförlagda utbildningen på olika sätt valideras in, enligt Universitets- och högskolerådets normalrutin. Detta skulle medföra att utbildningen till officer skulle kunna förkortas högst avsevärt, bedömt minst ett år.
Att ha specialistofficerare som tillåts utvecklas till taktiska officerare ligger i Försvarsmaktens intresse då detta berikar den kompetens- och erfarenhetsmässiga mångfalden, som tidigare konstaterats i en internationell jämförelse. Således bör de individer som genomgår en övergångsutbildning behålla löner och förmåner som försvarsmaktsanställda. Värdet för Försvarsmakten i att kunna erhålla dessa anställda överstiger den kostnad som förslaget innebär.
Endast ett fåtal individer per år och organisationsenhet bör tillåtas genomgå övergångsutbildning från specialistofficer till officer. Förutom risken att åderlåta regementen och flottiljer på dugliga specialistofficerare så ska denna kategori bestå av individer som utmärkt sig som specialistofficerare men som upplever att de passar bättre som officerare samt att de från förbandets sida bedöms ha prognos mot minst örlogskapten/major.
I praktiken bör detta genomföras i en invalideringsprocess där individens personliga färdigheter, genomgångna militära och civila utbildningar vägs samman och resulterar i en individuell studieplan för att kunna konvertera till OFF.
Att skapa en utbildningsväg som denna kommer inte att locka de stora massorna bland specialistofficerarna men den kommer att vara en utvecklingsmöjlighet för dem som själva känner, och organisationen bedömer, vara lämpliga för en officerskarriär. Alternativet för dessa specialistofficerare bedöms annars bli att de väljer civila studier och civil karriär, något som inte skulle gynna vare sig individen eller Försvarsmakten.
FA/Kk Pontus Krohn, Fil. Lic. Ordinarie ledamot i KÖMS
Fljfv Håkan Lindberg. Ordinarie ledamot i KÖMS
Kungl. Örlogsmannasällskapet 
Lämna en kommentar