Säg vad du gör. Gör som du säger. Om Nato.

Ordinarie ledamoten Erik Lagersten är först ut på Kungl. Örlogsmannasällskapets blogg, och vad kan vara lämpligare denna första dag med Sverige som Nato-medlem än ett inlägg på just det temat?

Sverige är nu med i Nato. Enligt vissa bedömare en snårigt lång process och enligt andra, en av de snabbaste någonsin. Som alltid när det gäller säkerhetspolitik ytterligheter dragna till sin spets. Mitt nätverk förefaller dock vara odelat positivt till att det nu är klart. Naturligt måhända, då en försiktig gissning, är att jag har fler yrkesmässiga kontakter i försvarssektorn än i fredsrörelsen, ingen värdering, blott ett konstaterande. Men medlemskapet förtjänar en viss reflektion och inte enbart uppsluppenhet.

Jag tycker också att det är bra, framför allt för att tanken på att ensam är stark alltid för mig har varit en aning verklighetsfrämmande. 2020 skrev jag i en debattartikel i SVD, att om Nato är en omöjlighet, då borde en formell försvarsallians med Finland vara ett alternativ. Nu gick det fortare än så. Ryssland visade sitt rätta ansikte och dogmer som varit gjutna i cement gick lika fort att ompröva som alla andra politikområden när realiteten kommer i fatt drömmen.

Det är nu vi har ett gemensamt ansvar för oss som arbetar med försvar- och säkerhet, och i synnerhet våra förtroendevalda, att inte svikta på manschetten och till befolkningen tala klarspråk; vi är med i Nato, det innebär följande och vi agerar i enlighet med det fullt ut. Förhoppningsvis kommer regeringen att presentera en nationell säkerhetsstrategi som inte är otydlig om vad svenska intressen är och med vilka formella och informella medel vi upprätthåller dessa, och sätter Nato i ett sådant sammanhang.

Att detta behöver påtalas är tyvärr konsekvenserna av en svensk specialitet sedan knappt 85 år. Att Sverige i säkerhetspolitiska frågor talat om en sak, men agerat annorlunda. Journalisten Mikael Holmström beskriver detta väl i boken ”Den dolda alliansen”. Att den politiska retoriken om neutralitet inte stämde med de faktiska handlingarna. Vi byggde flygfält anpassade för utländskt bombflyg och vår signalspaning var en del av ett givande och tagande av information med västmakterna. Allmänheten invaggades i tron att vi var neutrala, men realpolitiskt så agerade Sverige på annat sätt.

Denna neutralitet har varit så inmutad att trots att Sverige lämnade neutraliteten 2002 genom den utrikespolitiska deklarationen formulerat – ”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.” så är neutralitet ett ord som ständigt förekommit i debatt och även nu i dagarna om 200 år av fred.

Regeringens hållning har istället varit – ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. Målet för det militära försvaret ska var att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet.”

Hur ska vi som medborgare förstå omfattningen av ett Natomedlemskap när vi aldrig i offentlig retorik talat klartext om de säkerhetspolitiska vägval Sverige de facto gjort? Ryssland kommer i alla scenarier, oaktat utvecklingen i Ukraina, vara ett hot mot den europeiska säkerhetsordningen. Men vad händer om trycket tillfälligt lättar? Kommer politiken då att orka stå upp för fortsatta satsningar på det militära och civila försvaret eller välja en lättare väg? Och ännu mer konkret, om det värsta händer?

Medlemskapet är en realitet, inte minst för de officerare, specialistofficerare och soldater och sjömän i Försvarsmakten som är första linjen om Natos artikel 5 aktiveras. Försvarsmakten består idag av tre generationer befäl. Den jag tillhör med officersexamen 1989 och åren dessförinnan. Vi fostrades i neutralitet och Sveriges roll mellan stormaktsblocken. Sedan befäl som fostrades i tanken att Sverige bäst försvaras långt bort. Och nu de befäl som utbildas i att Sveriges säkerhet byggs i allians med andra länder i vår nära säkerhetsgemenskap. Det kommer att pröva Försvarsmakten att återigen att behöva göra en mental resa om sin existens. Men det kommer organisationen att klara genom sin fenomenala förmåga att ställa om, även om det kommer att utmana den internt.

Men därför är angeläget nu stå upp för det vägval Sverige gjort bland ledande beslutsfattare, idag i glädjeyra men även när vi prövas framöver. Det är klart att på kort tid gå från att Sverige aldrig kommer att ansöka, till att det är det enda alternativet, kan pröva allmänhetens tilltro till det politiska vägvalet. Och tilltron kommer att prövas den dagen svenska soldater och sjöman stupar. Det är inte en fråga om, utan när. Då vill det till att de förtroendevalda som tagit besluten också står upp för det och inte hemfaller åt efterkrigsretoriken, att göra en sak och tala om annat. Sverige behöver säga vad vi gör och göra som vi säger. Det är bästa sättet att försvara landet och våra grannländer.

Erik Lagersten
Kommendör i Försvarsmaktens reserv och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Fotot: Kgl. Flottans neutralitetsvakt. En mina som blir oförsiktigt hanterad kommer detonera. Foto: Marinens pressdetalj 1943.