Det är gott om amiraler och kommendörer i reserven – de behövs nu

Ordinarie ledamoten Christer Hägg skriver om nygamla tankar för att snabbt kunna bli fler i marinen. Vad tycker ni läsare? Intressant? Möjligt?

Nu skall Marinen växa samtidigt som NATO-positioner skall bemannas. Marinchefen talar ofta om bristen på personal som en flaskhals för att så skall kunna ske. Men det finns ju ett antal officerare i reserven med en ålder upp till 70 år. De borde kunna utnyttjas för att täcka upp i ett övergångsskede.
Malisen säger att det finns en aktiv amiral till nästan varje fartyg i flottan och därutöver ännu fler kommendörer. Nu när man skall bemanna upp högre NATO-positioner så torde dessa i första hand komma i fråga – de är uppdaterade och förberedda.

Det borde betyda att det blir tunnsått med seniora officerare att leda tillväxten hemmavid. Här finns en pool med hyggligt uppdaterade och mycket erfarna officerare i reserven som kan brygga över luckorna.
Jag kommer osökt att tänka på hur Royal Navy under VK2 löste sitt behov av att tillsätta Convoy Commodores genom att kalla in frivilliga f d aktiva officerare som endast skulle föra befäl över de civila fartygen i en konvoj, en nog så grannlaga och svår uppgift under slaget om Atlanten. En Convoy Commodore hade sin plats på ett civilt fartyg i konvojen som specialutrustades med olika sambandsmedel. Han tilltalades med Commodore, men var civil och bar ej uniform, men förstod den operativa/taktiska situationen och talade ”navaleese”. Eskortförbanden leddes alltid av en aktiv officer med Kommendör/Kommendörkaptens grad. Pensionerade amiraler och kommendörer ställde genast upp och löste problemet.

I RN:s rulla över Convoy Commodores under VK2 fanns totalt 181 personer, varav 102 var f d aktiva RN-officerare. Utav dessa var 11 amiraler, 32 viceamiraler, 53 konteramiraler och 13 kommendörer. Utöver dessa kom 57 RNVR officerare som var tillräckligt kvalificerade för befattningen som konvojchef. Inte en enda aktiv sjöofficer behövde bemanna denna viktiga befattning. Jobbet var tidsbegränsat, som längst till krigets slut eller kortare perioder med hänsyn till omständigheterna och behov.

Kanske kan en liknande temporär lösning vara ett sätt att lösa upp vissa personalknutar?

Själv kan jag bara beklaga att jag nu är 85, så för oss ”super-oldies” är det av lätt insedda skäl – kört.